Använd huvudet på nätet

I arbetslivet är det för de flesta av oss självklart med regler för hur vi under arbetstid, med företagets utrustning eller i företagets namn får och bör använda internet. Riktlinjerna, som kan vara samlade i blogg- , internet- eller IT-policies, är inte alltid formellt nedtecknade utan kan existera som en outtalad praxis.

Det är förstås inte optimalt, men inte heller något större problem. Riktlinjerna är ofta väldigt tillåtande och tar sin utgångspunkt i varje medarbetares goda omdöme. I sin enklaste form är hela policyn samlad i frasen ”Don’t be stupid!”.

Det är en policy som vi lätt kan överföra på vår privata internetanvändning. När det gäller personlig IT-säkerhet för att undvika att få våra datorer smittade med virus eller undgå bedrägerier har folk överlag blivit bättre på att inte bete sig korkat på nätet. Vad man bör tänka på finns listat både här och där.   

Med de sociala medierna har emellertid en ny säkerhetsdimension tillkommit och personer som annars har full koll på hur man hanterar de traditionella riskerna uppträder både småkorkat och aningslöst.

Samtidigt som försäkringsbolag, polis, medier och andra tipsar om hur man undviker inbrott under semestern fungerar flera sociala medier som rena annonsplatser för inbrottstjuvar. I bloggar och på Facebook bjuder folk glatt på information om att familjen är bortrest i två veckor – och inte drar man sig för att på samma ställen berätta om nya dyra inköp till huset. 

Genom mikrobloggtjänsterna Twitter och Jaiku pumpar människor i realtid ut information om var de är, vad de gör och hur länge de kommer att ha sin bostad stående tom. Tillsammans med länkar till egna filmer som visar hur de packar upp sin nya dyra datorutrustning känns det mer än lovligt aningslöst.

Många tror att de genom inställningar i tjänsterna kan försäkra sig om att de själva styr över vem som har tillgång till informationen. Tänk igen! Hur ser läsekretsen ut i kedjan från dina vänners vänners bekanta? Och hur kontrollerade är dina Twitter- och Jaikukommentarer om de ligger speglade på andra ställen, till exempel din blogg?

Faktum är att inbrottstjuvar – och andra brottslingar för den delen – kan utnyttja aningslöshet i de sociala medierna till mer än slumpvisa ”fynd”. Med RSS-flöden kan de till och med prenumerera på information från olika ”mål”, utvalda efter kriterier som geografi, villainnehav, enskilda fabrikat eller annat som känns lockande för dem. Med lite fantasi skulle man rentav kunna tänka sig en framtid för ”criminal intelligence software”.

De sociala medierna är bara ytterligare en aspekt av vår internetanvändning och det finns ingen anledning att sätta den personliga omdömespolicyn i tillfällig karantän när vi använder dem. Använd alltid huvudet på nätet helt enkelt.

Och den nya säkerhetsdimensionen, där webben 2.0 möter kriminaliteten 1.0, borde föranleda en ny punkt på försäkringsbolagens och polisens listor med tips på hur man undviker inbrott i sommar.  

Läs även andra bloggares åsikter om sociala medier, inbrott, internetpolicy, Jaiku, Twitter, Facebook, don’t be stupid, sommarbrottslighet, grannsamverkan

Förvirrat om sociala medier

Tobias Smedberg och Lars Jonsson från Agenda PR skriver en förvirrad debattartikel om att sociala medier tävlar om resurserna som kan läggas på traditionell mediebearbetning.

Det nya som sociala medier tillfört är inte ytterligare en kanal att trycka ut sina budskap i. Poängen med dem är att utnyttja den mängd kontaktytor som webben erbjuder för dialog och ett engagemang som är svårare att uppnå genom bara enkelriktade kommunikationsåtgärder. Den PR-konsult som då tror att sociala medier är ytterligare en kanal för distribution av kampanjmaterial kommer utan tvekan att slarva bort sina kunders pengar precis på det sätt som artikelförfattarna är rädda för.

Lyckligtvis ser det inte ut så överallt. Förvisso undrar även vi ibland om de mest teknikglada evangelisterna i vår bransch verkligen tycker att allt som är nytt per definition har en naturlig plats i varje företags verktygslåda, men som en av Sveriges största kommunikationsbyråer ser vi också en helt annan bild.

Vi möter företag som arbetar strukturerat och målmedvetet med sociala medier och därigenom har vunnit en djupare insikt i diskussionen kring sina varumärken. En insikt som är direkt användbar för att utveckla verksamheten. De är inte mottagliga för byråer som hör av sig för att erbjuda en tokrolig kampanj på nätet. De vet att interaktion med sociala medier ger såväl djupa analysmöjligheter som verktyg för att kontinuerligt och transparent kommunicera vart de är på väg.

Att en blogg eller community då har färre läsare än en lokaltidning är irrelevant. Det går inte att jämföra synlighet i en enskild artikel – som ingen för övrigt vet om målgruppen läst – med  aktivt deltagande i en ständigt pågående diskussion mellan människor som engagerar sig i företagets produkter och verksamhet. Låt oss fortsätta ha äpplen i en korg och päron i den andra.

Läs även andra bloggares åsikter om sociala medier, bloggosfären, marknadsföring, sociala nätverk, Facebook

 

Yngre medarbetare ställer nya krav på internkommunikationen

”Vi lyssnar mer på våra kollegor än på vår chef” var temat för tisdagens GCI-seminarium som fick ett 40-tal kommunikatörer att göra en avstickare till oss mitt i midsommarveckan. Tydligt är att det finns ett behov av att utbyta erfarenheter och idéer med branschkollegor, och att många kommunikatörer drar ett tungt lass.

Lunchtimmen ägnades åt en färsk internationell GCI-undersökning som visar att alla medarbetare, men framför yngre, lägger större vikt vid att prata med sina kollegor än med sin närmaste chef när de vill få reda på information som rör jobbet. Vad det här beror på kan man ha olika åsikter om, men en förklaring är att chefens tidigare centrala roll som kunskapskälla och budbärare urholkats i den platta organisationen där individen själv står för kunskapen och styrningen sköts av en team- eller projektledare. Lägger man till det 80-talisternas internetvana och nätverkande så blir resultatet inte så överraskande.

80-talisternas växande andel ute på arbetsplatserna är naturligtvis inget som kan betraktas som ett problem. De kommer med sin vana att kommunicera över gränser, mellan kunskapsområden där det interna är en del av omvärlden, att bidra till att våra företag och organisationer blir mer öppna. I detta ligger det förvisso en utmaning. Kommunikations- och verksamhetsstrukturer måste fås att matcha varandra.

Det kommer att bli nödvändigt att våga skrota en del av de kanaler för internkommunikation som vi har idag och i stället pröva helt nya vägar, där chefer och medarbetare träffas, pratar och lyssnar till varandra. I den processen finns det all anledning att ta till sig hur yngre medarbetare ser på gränser mellan yrkesliv och privatliv – och vilka förväntningar de har avseende organisationens internkommunikation.  

Läs mer om undersökningen här och ta del av presentationen på slideshare.  

Läs även andra bloggares åsikter om internkommunikation, GCI, Generation Y

Lästips: Ny C-uppsats om sociala medier

Daniel Olemyr avslutade nyligen vårterminen med att lägga fram sin C-uppsats i marknadskommunikation vid Umeå Universitet. Den handlar om hur företag och organisationer kan integrera sociala medier i sin marknadskommunikation. Titeln han valt är ”Med blicken mot molnet”.

Som sig bör i en C-uppsats finns det ett tydligt akademiskt anslag. Men Daniels initiativ att under terminens gång i bloggform dela med sig av sina egna tankar kring sådant som kommit upp adderar ett intressant – och från de akademiska kraven mer fristående – mervärde till slutresultatet. Ett exempel på en allt vanligare processtransparens som gjorts möjlig tack vare de sociala medierna, även om jag är osäker på hur mycket Daniel kunnat utnyttja sitt bloggande för ett faktiskt inflöde av idéer också. Det kanske Daniel kan utveckla i ett eget blogginlägg senare? För jag antar att han inte slutar blogga bara för att uppsatsen är färdig …

På Daniels egen blogg kan du läsa mer om uppsatsen, liksom hos Fredrik Wass. Hela uppsatsen finns tillgänglig här.

Läs även andra bloggares åsikter om sociala medier, Daniel Olemyr, marknadskommunikation, uppsatsblogg

 

Facebook alive and kicking

Facebook har dödförklarats oräkneliga gånger under det senaste halvåret. Redan i oktober när Microsoft köpte in sig på 1,6 procent av Facebook beskrevs det av flera som spiken i kistan för det dittills snabbväxande nätverket.

Färska uppgifter från Comscore antyder emellertid att det ännu finns liv i liket – och mer än det. I april passerade Facebook MySpaces siffror över unika besökare och Facebook är nu för första gången världens största sociala nätverk med 115 miljoner unika besökare i april.

MySpace fortsätter att dominera i USA, där också tillväxten för Facebook varit mer begränsad. Det är i stället utanför USA som Facebook växer mest, inte minst i Europa. VentureBeat analyserar här utvecklingen och funderar kring vad det betyder för dem som använder sociala nätverk för sin marknadsföring på internet.

Jag har inte sett några lokala siffror för Sverige och skulle därför vara försiktig med att dra några slutsatser av statistiken om jag primärt är intresserad av att nå svenska användare. Den tillväxtboom Facebook under våren upplevt på flera marknader – också i Europa – ligger snart ett år bakom oss i Sverige.

Att utarbeta en strategi för sociala medier som är oberoende av enskilda plattformar kvarstår i stället som det viktigaste rådet. Att utgå från Facebook, MySpace, Lunarstorm, Second Life eller någon annan enskild arena för sin planering och sin arbetsmetodik är oklokt med den snabba utvecklingen på nätet. Lojaliteten är begränsad och dagens Facebookanvändare kan i morgon befinna sig på Moli eller ett nischat Ning-nätverk, för att i övermorgon ha hittat något som passar dem ännu bättre någon annanstans.

Läs även andra bloggares åsikter om PR, sociala medier, Facebook, MySpace, Moli, sociala nätverk

Enkel bloggsökning är gratis

Vad står det om oss och våra produkter i bloggar? Hur ofta förekommer vårt varumärke i förhållande i till konkurrenternas? Vilka bloggare har skrivit mest om vår bransch den senaste månaden? Vilka bloggare har mer inflytande än andra – och på vem?

Blogganalyser är värdefulla och kan göras på olika sätt. Vissa är mer avancerade och bör utföras av någon med rätt kompetens och verktyg för att bli riktigt användbara. Ibland är de tidskrävande och lämpliga att lägga ut på andra av det skälet.

Men det behöver inte vara vare sig avancerat eller tidskrävande. Det behöver inte ens kosta pengar. För dig som snabbt söker svar på de tre inledande frågorna i det här inlägget finns det bra gratistjänster som är enkla att använda. 

• I morse gick svenskbaserade Twingly live efter en periods betatestande. Utmärkt bloggsöktjänst med möjlighet att välja språk, se information om antalet bloggar som länkar till de inlägg du hittar och att sätta en RSS-prenumeration på din sökning. Du kan även söka avancerat med ”boolesk” avgränsning, dvs skilja ut exakta ord och fraser eller välja bort inlägg som även tar upp sådant som du inte vill ha med. Sökningen begränsas till max en månad bakåt i tiden, du får ingen trendgraf och om du vill göra en jämförande sökning mellan t ex två varumärken får du göra två sökningar och ställa samman statistik/grafik själv.

UPPDATERING: Twinglys PR-byrå Greenhill Relations bjuder här på lite konkreta instruktioner om hur man kan gå tillväga.

 

• Ett motsvarande alternativ är Trendpedia, som fokuserar på att kunna erbjuda just jämförelser med andra sökord. Tjänsten är idealisk för den som snabbt vill kolla hur ofta det egna varumärket förekommer bland bloggarna i relation till sina två närmaste konkurrenter. Du kan söka på valfritt språk och får ett tårtdiagram och en snygg tendgraf för de senaste tre månaderna – med sökträffarna samlade i flikar för varje sökord. Möjligheterna för ”boolesk” är dock mer begränsade än hos Twingly, du missar den viktiga informationen om inlänkning och du kan inte RSS-prenumerera på din sökning.

 

• Den tredje varianten är Johan Larssons gamla hederliga knuff.se. Läs mer om hur det funkar här och följ hur tjänsten utvecklas på Johans egen blogg. Knuff.se är begränsad till Sverige och erbjuder få avgränsningsmöjligheter. Tiden är begränsad till en månad bakåt och det saknas information om inlänkar. Å andra sidan finns det möjlighet att få jämförande trendgrafer.  

 Jag avråder ingen från att ha en löpande och strukturerad bevakning av bloggosfären, men innan du kontaktar någon konsult eller mediebevakningsföretag för en enklare analys av vad som skrivs om dina varumärken, ditt intresseområde, dina konkurrenter eller motsvarande, fundera på om du inte kan finna vad söker genom en egen enkel sökning i någon av de kostnadsfria tjänsterna.

P.S. Träffsäkerheten kan variera i olika sökmotorer beroende på vilka bloggar de har indexerade och/eller vilka bloggar som pingar sina inlägg mot dess servrar. Det spelar emellertid inte så stor roll för den som bara söker en översiktlig bild, utan krav på fullständig exakthet. D.S.

Läs även andra bloggares åsikter om sociala medier, bloggsökning, bloggar, Twingly, Trendpedia, knuff.se, bloggsökmotor

 

Medieträning som skadar

Första gången jag intresserade mig för begreppet medieträning var i mitten på 90-talet när jag var journalist och deltog i en kurs för Erik Fichtelius kring intervjuteknik. Han syn på hur man intervjuade och hur man fick fram en bra story var revolutionerande för mig då och så långt från den Hollywood-romantiska skjutjärnsjournalist jag trodde att jag var då.

Han predikade istället att man skulle arbeta med öppna frågor, se till att den intervjuade kände sig bekväm. Ge alla möjligheter till att skapa utrymme för berättelser på den intervjuades villkor. Han älskade frågan ”Hur känns det?” eftersom den öppnade för den intervjuade att berätta precis det som vi alla mediekonsumenter vill veta; hur känns det att vinna vm-guld, hur känns det att slippa fångenskapen; hur känns det att återse sin familj? 20 år senare tänker jag ofta på Erik och den uppenbarelse han gav mig.

Den mest framgångsrika metoden är att aldrig försöka sätta dit en talesperson. Istället berättar man precis vad man tänker göra och precis vilka frågor man tänker ställa. Det blir mycket mindre macho över det hela, men effekten att få fokus på det budskap man vill förmedla och den självkänsla som krävs för att fokusera blir desto större.

När talespersonen vet vad som kommer att komma blir det enklare att fokusera på det budskap som skall stå i centrum och plötsligt faller alla tekniker på plats. Efter en timmes tränade i en förutsägbar miljö kan man öka på svårighetsgraden genom att föra in okända moment, fientliga frågor, ledande frågor och omöjliga frågor av karaktären ”Har du slutat slå din fru?” utan att rubba talespersonens förmåga att fokusera på sitt budskap samtidigt som han levererar det han vill av svar på intervjuarens frågor.

Jag hoppas att ”machoträningar” där konsulterna bara försöker sätta dit sitt intervjuoffer tillhör en svunnen tid. Du som köpare av medieträningar skall inte acceptera det, det finns bättre pedagogik än så.

Läs även andra bloggares åsikter om PR, medieträning, Erik Fichtelius, journalistkontakter

Om materialet finns – låt fler se det

Som centrala företrädare har flera höga chefer och specialister en viktig uppgift i att externt föra företagets, organisationens eller myndighetens talan i publika sammanhang. Vare sig det handlar om finansmarknadsdagar, toppmöten på internationell nivå, keynotes vid större branschevenemang eller det första spadtaget vid bygget av en ny produktionsanläggning erbjuder det goda tillfällen att lägga ut texten kring strategiskt viktiga budskap.

Räckvidden för framträdanden av det här slaget är emellertid oftast begränsad och hållbarhetstiden ytterst kort. I bästa fall säkerställer närvarande journalister att delar av budskapen vidareförmedlas till en bredare publik, med artiklar och bilder som är tillgängliga även på lite längre sikt. Detsamma kan göras av andra som är på plats, exempelvis genom bloggar och videomaterial. I båda fallen har företaget eller organisationen överlämnat makten över innehållet till andra.

Varför inte oftare själva göra sådant material lättillgängligt för fler – i samband med att framträdandena sker såväl som arkiverat och sökbart över tiden? Med sitt Google Podium erbjuder Google ett bra exempel. 

Bland webbcasts, filmade pressträffar och keynotes, egenproducerade intervjuer i ljud och bild och mycket annat finns det högintressant material som efterfrågas av kunder, aktieägare, allmänhet, media och andra utanför organisationen. Göm inte undan sådant som under lång tid kan vara värdefullt för organisationens kommunikation på servrar där ingen utanför det interna nätverket kan ta del av det. Använd det i stället.

Pressrummen på nätet har aldrig varit – och är det än mindre i dag - en angelägenhet bara för personer med pressleg och professionella analytiker. Trots utvecklingen är det slående hur lite som hänt med de flesta pressrum under de senaste tio åren. Använd dem för att låta avsevärt mer än i dag vara tillgängligt och lättfunnet för dem ni vill kommunicera med.   

Läs även andra bloggares åsikter om PR, kommunikation, Google Podium, pressrum

 

Jag förstår Fredrik Sjöshult

Jag kan verkligen förstå att Fredrik Sjöshult lackade ur på PR-konsulten som försökte skicka honom till en konferens i Florida om dokumenthantering. Been there – done that, kan jag säga. Inte så att jag försökt erbjuda fel journalist en resa till fel konferens. Nej, jag har varit rätt journalist på fel konferens.

I mitten på 90-talet arbetade jag som testredaktör på tidningen Macworld. Som namnet antyder skrev vi mycket om Macintosh, grafiska branschen och andra coola saker. En dag ringde en pr-konsult från en numera nedlagd byrå och var alldeles upphetsad:
- Lennart, flämtade hon. Tektronix har en helt ny superhäftig färgskrivare på gång och den kommer att revolutionera hela branschen.

Hon berättade lite om specen och jag insåg att det onekligen var en väldigt intressant skrivare som jag gärna ville titta på. Problemet var bara att det fanns bara en i hela Europa och den var i London. Sagt och gjort – pr-konsulten fixade en resa till London och presseventet där. Jag bad bara om att bli transporterad fram och tillbaka över dagen, men pr-konsulten bokade business class och hela köret. Dock fick jag stopp på övernattning på hotellet med guldkranar. Det räcker med att ägna en hel dag åt en produkt.

När jag kom till London och pressdragningen så visade de skrivaren och det var snyggt, snabbt och billigt och allt det där. Mitt problem var att de visade den på en PC, jag hade ju en Mac med mig för att köra mina testbilder. När jag frågade efter drivrutiner till min Powerbook fick jag svaret:
- Nej, vi har inte några drivrutiner till Mac, det kommer kanske senare.

I det läget vet man inte om man skall skratta eller gråta. Här har jag offrat en hel dag (både jobb och familj) på något som är totalt ointressant och irrelevant för mina läsare. När jag kom hem igen skickade jag ett argt mail till konsulten som skämdes, men bedyrade att hon också trodde att det skulle fungera till Mac, men att hon inte kollat det.

Så, Fredrik, jag förstår din frustration och om jag också blivit klumpigt uppvaktad av pr-konsulter en gång för mycket så hade jag nog också lackat ur.

Mitt råd idag till såväl pr-konsulter som marknadschefer, produktchefer eller andra som har medie- eller bloggkontakter: ta reda på om det du kommer att föreslå för journalister eller bloggaren verkligen är relevant och intressant och bygg inga luftslott kring detta. Var kritisk och tänk på att en journalists eller professionell bloggares vardag är så pressad att de inte har tid för ointressanta eller irrelevanta propåer.

Läs även andra bloggares åsikter om PR, Fredrik Sjöshult, journalistresor, journalister, bloggare